Nu har H varit sjuk i snart två veckor. Började med krupp, förkylning, feber och hosta. Snorandet och febern försvann ganska snabbt, men hostan hängde kvar och lät ganska illa. Han har också varit tröttare än vanligt. Igår kom febern tillbaka. Hade kontakt med vårdcentralen i fredags som tyckte vi skulle ta oss till en närakut om något tillkom i helgen. Så idag åkte vi in till Närakuten på ALB. Man lyssnade, tog sänka, temp och streptokocker. Det man hittade var sträva andningsljud som ledde till att vi fick Betapred samt att han fick inhalera Ventoline. Det i sin tur ledde till en speedad unge resten av dagen. Sänkan var endast 30 vilket tydde på någon typ av virus. Febern gick upp medan vi var där och han var även röd i halsen, därav streptokockprovet som inte heller visade något. Träffade en sådan där doktor som visste bäst och vi undrade varför hon ställde frågor till oss då hon ändå visste allt om hur H fungerade. Hon sa att han hade en väldigt bra energinivå och vi försökte förklara hur han annars var, men hon visste minsann att han var lika energisk som vanligt nu också. Jäkla människa, det är väl vi som känner vårt barn, inte hon som aldrig träffat honom. Hur som helst ska vi tillbaka dit på tisdag-onsdag om inte febern gett med sig innan dess. Att ha hosta i all evighet är tydligen normalt.

Jag har haft blodiga flytningar hela dagen idag. Inte någon speciell smärta, lite drag och spänningar nedtill i magen som jag brukar ha till och från. Blir såklart livrädd att ett missfall är på gång. Det har endast varit pyttelite brunt när jag torkat mig, så borde inte var någon fara, men man vet ju aldrig. Vore väl typiskt att något skulle hända nu, två dagar för VUL och när vi passerat de mest riskfyllda veckorna. Usch, jag orkar bara inte.

Helt slut efter den här dagen. Ska strax gå och lägga mig så jag orkar jobba imorgon.

Jag har så himla svårt att förstå varför alla ska veta allt om vårt barnagörande bara för att vi håller på med IVF. Vi har varit ganska öppna med våra behandlingar till närmaste familjen, men vi har också sagt att vi inte vill ha en massa frågor om hur det går. Detta har folk väldigt svårt att hantera. Antingen struntar man i det eller "glömmer bort" det och frågar ändå. Eller så vågar man knappt prata med oss alls. Men om man tänker efter lite..... Jag frågar ju inte alla fertila i min familj om de försökt göra barn i veckan som varit och om det gick bra. Jag frågar heller inte två-tre veckor senare om det tog sig. Varför ska vi redovisa det, bara för att vi inte gör våra försök att bli föräldrar på det traditionella viset? Oavsett om man inte vet vad man får fråga om/prata om eller inte, så varför ens tänka tanken att fråga om något sådant? Jo, men vi gör det för vi är omtänksamma får man höra ibland, för att vi bryr oss. Vad bryr man sig om då? Att stilla sin egen nyfikenhet? Man orkar liksom inte vänta på att vi själva ska berätta. OM vi blir gravida, så vill vi förmodligen vänta tills det är rätt tillfälle för oss att berätta, kanske till största risken för missfall är över. Om vi INTE blivit gravida, är vi förmodligen helt knäckta och orkar inte ens med oss själva. Då orkar vi definitivt inte med att meddela alla i familjen att det gick åt helvete den här gången också.

För oss är det inte bara att ett samlag som inte gav önskat resultat, för oss är det månader av planering, flera tiotusentals betalade kronor varje gång, komplikationer, smärtsamma ingrepp, oro, ångest och en psykisk jävla berg-och-dalbana innan vi ens kommer så långt att vi har en chans att bli gravida. Så snälla - fråga gärna hur jag/vi mår, men INTE om jag/vi blivit gravida. För har det gått bra så kommer vi berätta det tids nog, men kanske inte när du/ni känner för att få veta. Det här handlar trots allt inte om er/dig, det handlar om oss/mig.

Det där blogginlägget jag skrev på förra bloggen som mannens släkting hittade, hade åsikter om och började sprida.... som tillslut gjorde att jag fick flytta bloggen hit och börja lösenordsskydda nästan alla inlägg....... Ni anar inte hur stort det blivit i mannens familj. Tänk att mina sårade känslor kan ställa till med så mycket. Min svärmor t ex, som inte ens förstår vad internet är, har efter att fått höra av mannens brorsdotter om mitt inlägg, gjort sin egen tolkning. Det tillsammans med att mannen min inte varit så glad på sistone (bland annat på grund av allt som varit under den här behandlingen och att han vantrivs på jobbet) har resulterat i att hon gjort mig till något slags hatobjekt. I stort sett alla i mannens familj är nu inblandade och allt bottnar i blogginlägget som hittades och spreds av mannens brorsdotter.

De flesta har troligen inte läst inlägget själva, utan bara hört hennes version. Det påstås i familjen att jag hänger ut och skriver skit om familjen på nätet. I inlägget beskrev jag att jag var less på ovan nämnda frågor och att jag tyckte det var respektlöst av folk att lägga sig i och så tog jag några exempel på personer som ställt dessa frågor och vad de sagt. Jag har aldrig nämnt någon vid namn utan bara vilken familjerelation jag har till dem. Bloggen var inte heller kopplingsbar till mitt namn, men tyvärr hade jag skrivit en kommentar på en annan persons blogg där jag skrivit under med mitt namn och också länkat till min blogg. Det var enda sättet att hitta bloggen via mitt namn. Tyvärr visste jag inte om den kopplingen.

Det är så himla sjukt alltihopa och vi mår skit bägge två av allt det här, framför allt mannen förstås. Och märkligt nog har INGEN i familjen nämnt allt detta för mig, förutom personen som hittade och spred bloggadressen. Alla snackar skit om mig till mannen som får ta all skit stackarn. Vi har till och med varit tvungna att ställa in kalaset för H och mannen nästa helg, i alla fall för mannens familj. Min familj kommer fortfarande.

Vi får hoppas det löser sig på något bra sätt framöver, men just nu känns allt skit rent ut sagt. Så om ni tycker det är konstigt att jag vill veta lite vilka ni som får lösenordet är och att jag kanske ställer några konstiga frågor, så finns det en anledning. Vill helst undvika att sådana här saker händer fler gånger genom att fel personer läser bloggen. Kanske kunde man tro att bloggen istället skulle skapat lite förståelse för hur det känns att gå igenom allt det vi gjort, men de man tror mest om är visst de som inte finns där när det verkligen gäller. Saker blir sällan som man tror.

 

Igår fyllde vår älskade son två år. Säger som väl alla föräldrar gör, vad tiden går fort! Både mannen och jag var lediga från jobbet så att vi kunde spendera hela dagen tillsammans. Tyvärr är inte H helt frisk från förkylningen. Han har fortfarande en envis hosta som är mycket besvärande varje gång han anstränger sig det minsta. Vi var några timmar på ett lekland där vi åt lunch och härjade runt. H hade jättekul men hostade som en galning. Så idag blev det fortsatt VAB.

Vi försöker hitta på lugna aktiviteter att sysselsätta oss med här hemma vilket inte alltid är så lätt. Hade tänkt vi skulle ta en promenad ute med barnvagnen, men det regnar och är tråkigt grått så vi stannar inne i stället.

H är i en "kan själv/kan allt"-fas just nu. Tyvärr kan han inte alltid ALLT som han själv tror så det kan bli mycket tårar ibland. Att klättra så att man når upp på köksbänken är bland det absolut roligaste. Han ska självklart laga middagen varje dag - SJÄLV! Och han ska diska och baka och göra allt. Tyvärr har han inte finmotoriken att laga maten ännu och han förstår inte alls att spisen är varm, så mycket tårar blir det varje gång. Vi försöker att han ska få hjälpa till med det han kan, eller som i alla fall inte är farligt för honom, men oftast blir han bara förbannad då, när han inte får göra ALLT. Ja stackarn, det är inte alltid så lätt.

Han är också en sann glädjespridare. Det märks att han har humor och han är ett riktigt lurigt litet busfrö. Ofta får han oss att skratta. Han älskar också närhet vilket är fantastiskt mysigt. När han ska somna vill han oftast hålla handen och när han ligger i vår säng vill han ligga nära nära, tätt intill. Pussas och kramas gör vi ofta här hemma vilket också är underbart. När hans små armar slingras runt ens hals smälter man totalt.