BÄÄM!!! Så var den tillbaka igen

Längtan. Jag vill vara gravid igen - NU. Har lyckats förtränga det länge, flera månader. Både det och en massa andra känslor. Men idag kom allt tillbaka igen. Som ett slag i magen. Nu vill jag sätta igång med behandlingarna igen. Eller, egentligen vill jag ju bara bli gravid, men det GÅR JU INTE. Kroppshelvete. Vi har inte råd heller. Måste fundera på hur vi ska finansiera det hela. Känner inte att vi har tid att vänta så pass länge som det skulle ta att spara ihop pengarna. Vill ju leva också. Så troligen blir det ett lån. Om vi får något. Vi har ju ingen säkerhet direkt. Enligt IVF-kliniken ska man kunna få möjligheten att ta det på räntefri avbetalning. Eller så kan man ansöka om bruttolöneavdrag hos arbetsgivaren och sedan göra upp med dem om hur det ska dras från lönen. Det tjänar man på men det ska ju till en del jobb för att komma så långt. Min löneavdelning är inte känd för att göra något rätt eller vara så hjälpsamma direkt. Då kan man ju undra vad som utlöste detta just idag. Jo, det hela började nog på lunchrasten idag. En av mina kollegor kastade ur sig att hon "skulle få en bebis". Och faktiskt, jag som brukar tycka det känns lite jobbigt med gravidbesked, kände mig från hjärtat riktigt glad, och förvånad. Personen i fråga har inte alls kämpat för att bli gravid, det hon har kämpat med är att hitta en partner som vill detsamma som henne. Det är också en kamp fast på ett annat sätt. Har förstått för länge sedan att hon längtat. Hon har frågat mig tusen frågor både under graviditeten, föräldraledigheten och nu när jag börjat jobba igen och hon har varit ärligt intresserad och lyssnat förundrat varje gång jag svarat på något. Men det var inte bara det som fick mig att börja känna igen. Det var nog i kombination med det telefonsamtal som jag fick klockan 14.44. Jag försökte redan på lunchen att ringa till sjukhuset där jag tog mina cellprover i december för att höra varför jag inte fått något svar när det snart gått tre månader. Fick knappa in mitt telefonnummer och skulle bli uppringd klockan 14.00. Det stämde inte. Fick vänta i ytterligare 44 minuter. Satt och stirrade på telefonen och väntade och väntade. Det är verkligen inte lätt att ringa någonstans när man sitter på jobbet. Idag satt jag i tidboken själv och det är svårt att kunna svara i sin egen telefon när man kanske har en patient i jobbtelefonen. Min kollega var snäll och hjälpte till och tog de flesta samtalen. Hur som helst höll sköterskan som ringde mig med om att det var märkligt och väldigt dåligt att jag ännu inte fått veta något alls. Men tydligen så tyckte första personen som analyserat proverna att det var lite otydligt. Det hade visats för flera personer och eftersom jag hade tjatat om mina kommande IVF-behandlingar hade jag även blivit ett rondfall. Läkaren som tog proverna på mig hade idag skrivit ett brev till mig med resultatet som väl lär dyka upp senast i början på nästa vecka. Sköterskan tyckte synd om mig och berättade per telefon att jag nu hade endast lätta förändringar (förut lätta till måttliga) och att läkaren skrivit att det inte var någon ökad risk för utveckling av förändringarna på grund av IVF-behandlingarna. Ska få göra en ny koll i sommar istället för om ett år, för om förändringarna mot förmodan har ökat igen så går det att åtgärda fram till vecka 22 i en eventuell graviditet. Jag är nog expert på att förtränga det som annars skulle kännas för jobbigt. Har egentligen varit jätteorolig men lyckats tänka bort det väldigt bra. Så länge jag inte fått svaret så är det ju inte kört...... Jag hyperventilerade och tårarna sprutade efter samtalet och jag var tvungen att gå en liten promenad för att kunna andas och bli lugn igen. Hela tiden har jag intalat mig själv att det kommer dröja lååång tid innan vi kan göra nya behandlingar eftersom jag troligen måste göra ett ingrepp mot cellförändringarna först och att det är helt okej. Jag behöver liksom inte längta nu eftersom det ändå inte går. Gud vad man håller på att hitta på saker i huvudet för att skydda sig mot alla jobbiga känslor. Efter den här dagen undrar jag bara; hur kunde jag förtränga så bra? Vad finns det att vänta på? Jag vill ju vara gravid nu. Jag vill ha ett litet syskon till Henning nu. Jag vill, jag vill, jag VILL. Kan man inte bara få det man vill någon gång? Lite lättare än vanligt? Måste man kämpa så jävla mycket jämt? Har ställt dessa frågor tusen gånger, men vad hjälper det egentligen. Och så är det ägglossning nu också. Efter att H kom till världen har jag känt av varenda ägglossning. Oftast gör det jäkligt ont i ett par dagar innan ägget släpper, mycket värre än mensvärken faktiskt. Mensvärken har snarare blivit lindrigare än innan. Så snart är det dags att sova bort två veckor igen med Premalex. Hmm, när jag nu läser igenom det här inlägget så låter det ju lite negativt. Men det känns ändå ganska skönt idag. Som att jag vaknat efter en lång dvala. Hade stängt in mig i en bubbla för att slippa oroa mig och längta.

Gillar

Kommentarer