Nu orkar jag inte med biverkningarna längre. Det är så jobbigt att vara trött hela tiden och det är ännu värre att ha migrän i nästan en vecka före mens. Tröttheten den här cykeln har lättat aningen men migrän är bara för vidrigt. Jag pallar helt enkelt inte att vänta några fler cykler för att se om det kanske går över. Två dagar med migrän nu och har fortfarande några dagar kvar innan mensen är här och jag orkar inte att ha migrän alla de dagarna. Dessutom är mannen bortrest från idag till på söndag och att ta hand om H själv med ett huvud som gör sjukt ont går inte. Ska vid tillfälle ringa min gynekolog och berätta och höra efter om det finns några alternativ. Himla synd att inte de här pillerna funkade hela vägen för det har verkligen tagit bort mina humördippar. Har mått himla bra psykiskt.

Sist jag var hos gynekologen berättade jag att jag tyckte mina PMS-besvär var så pass påtagliga att det påverkade min familj. Jag blir deppig och tycker inte om mig själv dessa dagar. Dessutom tycker jag just då att mannen gör det mesta fel, eller att han beter sig på fel sätt och är allmänt jobbig hela han. När jag inte har PMS så fattar jag ju att det är jag som får för mig allt, men just när man är uppe i alla jobbiga känslor kan det ställa till med en del tjafs och onödigt skällande här hemma på den stackars maken som troligen är precis som vanligt, bara att jag uppfattar omgivningen annorlunda. Jag fick tabletter som hette Premalex utskrivna. Hon sa att det fungerar för vissa och för andra inte. Man ska börja äta tabletterna tio dagar innan mens (eller vid ägglossning om man känner av denna) och sedan fram till att mensens första dag. För mig fungerade det väldigt bra på de psykiska besvären, precis som det skulle. Jag har inte varit deppig och vi har inte haft några bråk här hemma på grund av humörsvängningar. Sedan försvinner inte det fysiska besvären såsom att jag samlar på mig vätska till exempel. Däremot har jag dessa två veckor när jag tagit tabletterna varit helt sjukt trött. Jag har somnat på tåget på hemvägen. Med svårigheter hållit mig vaken tills middagen varit klar, mannen har fått laga all mat och sedan när det varit dags för Henning att sova har jag somnat före honom och inte tagit mig upp igen trots att jag blivit väckt av mannen som försökt få upp mig för lite sällskap framför tv:n i alla fall någon kväll. Jag har inte ens något minne av att ha blivit väckt. Dagarna innan mensen kom hade jag huvudvärk och migrän om vartannat, i fyra dagar höll det på. Har nu i efterhand läst på om biverkningarna och sömnighet, trötthet och huvudvärk är tydligen vanligt. Biverkningarna avtar vanligen efter några cykler så kanske är det värt att fortsätta. Jag tror faktiskt det, för jag har mått så himla mycket bättre psykiskt denna cykel. Men det kommer bli tufft ett tag. Inte minst för mannen. Vet inte hur det ska gå om han är på jobbresa när jag har en sådan period. Hemmet kommer förfalla och Henning kommer väl få äta burkmat. Hoppas det rättar till sig snart.

Har inte velat skriva så mycket helt enkelt för att jag inte vill känna efter mer än oundvikligt, som vanligt. Det går ju aldrig att tänka bort helt, men man blir så mycket mer fokuserad och påmind om det ifall man ska leta symtom att skriva ner. Det har i alla fall inte känts något speciellt alls. Har haft lite molvärk/mensvärk som jag haft alla gånger jag ruvat, alltså kan man inte tolka något ur det. Inom mig, i själen, har jag en tomhetskänsla. Är så himla less på alla dessa hormoner jag proppar i mig både här och där. Och på Fragmin-sprutorna som verkligen börjar göra mig lättblödande nu. Vissa stickhål börjar blöda efter ett tag och kan hålla på så i många timmar. Imorse vaknade jag i en blodpöl som gått igenom ända ner till madrassen. I söndags dog svärmors man/särbo så lite annat än ruvandet har tagit upp våra tankar också. Han var 80 år och hade en sliten kropp, men dödsfallet var helt oväntat och plötsligt. Man kan inte låta bli att få sig en tankeställare, att det kan gå så fort. På ett ögonblick kan den man älskar vara borta för alltid. Man känner sig extra tacksam och lycklig över det man har här och nu. H verkar vara inne i en jobbig fas just nu. Dels är det en utvecklingsfas och så tror jag att en tand som inte vill bryta igenom besvärar honom mycket. Han har börjat tjorva lite med maten, vilket han sällan gör i vanliga fall. Att sova är hemskt och han gör allt som står i hans makt för att inte somna. Vissa kvällar snurrar och skriker han i ett par timmar innan han till sist däckar av ren utmattning och han kan även vakna och skrika och vägra att somna om under natten. Precis som att han är rädd för att somna. Sista kvällarna har gråten varit hjärtskärande och kanske är det tanden som gör ont då. Så himla svårt att veta. Irriterande att inte tanden kan komma fram när det är så nära. Man se hur den lyser vit genom tandköttet. Idag har vi trots allt haft en himla trevlig dag. Förmiddagen spenderades på Öppna Förskolan med sångstund och lek. H var verkligen på gång och kröp runt som en galning under sångstunden. Satte sig i knäet på förskolepersonalen vilket han inte gör hur som helst nu för tiden. Han tycker fortfarande det är himla kul med massa folk, men lämnar inte gärna mamma och pappa och går till vem som helst. På eftermiddagen kom farmor/svärmor hem hit och lekte med H vilket också höll honom glad. Och nu på kvällen kom mamma och syster förbi. Min mamma hade köpt ny bil och ville visa upp den. Så dagen har varit upptagen och jag ska nog gå och lägga mig nu. Är helt slut. Man vet aldrig hur natten blir med den här lilla herrn i huset och mannen är på jobbresa så det är lika bra att gå och lägga sig tidigt ifall att det blir en vakennatt.