I söndags, 4 februari klockan 13:00, kom vi in till BB Stockholms förlossning för igångsättning. Först fick vi sitta ett tag med CTG och sen fick vi äta lite. Jag var endast öppen ungefär 2 cm . Klockan 15:20 sattes en BARD-kateter in för att vidga. Efter bara en timme ramlade den ut. Strax före klockan 17 tog man hål på hinnorna så att vattnet gick. Då hade värkarna börjat komma igång och kännas en hel del så då fick jag även börja med lustgasen. Vi kämpade på med lustgasen men upplevde egentligen inte att den hjälpte denna gång som den gjort under tidigare förlossningar.

Eftersom det gått ganska fort mina tidigare förlossningar låg fokus på ett långsamt födande. Jag tror att det var därför bland annat som det blev så otroligt smärtsamt. Jag fick hela tiden jobba emot det kroppen ville och bara andas. Tur att jag fick bra guidning och pepp av barnmorskan och maken.

Vid 20:30 började hjärtljuden sjunka på ett patologiskt sätt och ännu en barnmorska blev ditkallad. Sedan fick jag krysta och 20:51 kom Gustav ut med navelsträngen virad runt halsen. De fick inte riktigt fart på andningen så det blev att klippa navelsträngen fort för att springa ut i akutrummet. Maken följde med och som tur var så kom de snabbt tillbaka och då var Gustav piggare. Jag klarade mig helt utan bristningar denna gång.

Tyvärr gick mitt blodtryck som hela tiden varit normalt, upp efter förlossningen. Trots att detta hänt efter båda mina tidigare förlossningar ville man vara extra noggranna nu då jag fick HELLP sist. Så därför fick vi inte åka till patienthotellet efteråt utan hamnade istället på Neonatalavdelningen i två dygn tills de till sist satte in blodtryckssänkande medicin så att vi kunde gå hem.

Under tiden vi låg på Neo blev Gustav mer och mer gul i huden. När vi skulle hem var värdet så pass högt att vi var tvungna att åka tillbaka till sjukhuset varje dag för att ta blodprover. Så tråkigt och tidsödande när man bara vill vara hemma och landa och hitta nya rutiner. Så det har vi ägnat oss åt resten av veckan, åkt fram och tillbaka till sjukhuset och tagit prover samt väntat på provsvar.

Nu har värdena äntligen vänt neråt och idag (söndag) var första dagen vi varit hemma på riktigt.

Tyvärr fungerar som vanligt inte Nouws app så resten av bilderna jag tänkt ladda upp gick inte att få till. Har försökt i två dagar nu, så struntar i det och publicerar ändå. Så irriterande.

Jag är väldigt nöjd med mina två tidigare förlossningar. Båda har varit vaginala. Här kommer lite historia...

Den första förlossningen startade dagen före BF med värkar, en liten blödning och slemproppen som gick. Värkarna kändes men var hanterbara, kraftigare efter cirka ett dygn. När första dygnet med värkar gått åkte vi in för en koll. Då visade det sig att jag var 8 cm öppen och knappt tre timmar senare samt tre kraftfulla krystvärkar var vår knallröda, spinkiga, bajsande alldeles underbara unge ute.

När jag väntade dottern fick jag nio dagar efter BF väldigt plötsligt ont i magen. Ett ont som först kändes som kraftig magkatarr/sur mage, men som bara blev värre och det gjorde till och med ont att andas. Eftersom jag gått över tiden åkte vi in för en koll, men blodtryck och proteiner i urinen var förhöjt så vi fick inte åka hem. Ytterligare blodprover visade att jag drabbats av HELLP (akut allvarlig havandeskapsförgiftning). Efter massvis av prover sattes jag igång på förmiddagen efter. Förlossningen tog cirka fyra timmar. Jag lyckades föda vaginalt, men narkosen stod hela tiden beredda att göra ett snitt ifall jag skulle försämras för mycket. Förlossningen gick bra, men ett blodkärl i vagina brast på slutet och blödde kraftigt. Det gjorde fruktansvärt ont. Det blödde nämligen inte ut i vagina, utan inåt i vävnaden och tryckte bland annat på ändtarmen. Innan man kom på vad som gjorde ont fick jag massvis av morfin som absolut inte hjälpte ett dugg. Till sist blev det operation, men det gjorde ont ett par veckor efteråt tills kroppen tagit hand om allt blod som samlats i vävnaderna.

Det som hände på slutet av andra förlossningen var vad man kan kalla otur. Sådant kan hända, men HELLP gör en ju lättblödande och kan ha ökat risken. Är inte så värst orolig att det ska hända igen.

Nu - min tredje förlossning

Jag har inte hunnit tänka jättemycket på hur jag vill ha det. Misstänker att vi kommer prata om detta hos BM imorgon.

Mina tidigare förlossningar har jag endast haft lustgas som smärtlindring och det har funkat bra. Helst skulle jag vilja klara mig utan epidural även denna gång då man i sällsynta fall kan få kraftig huvudvärk som biverkning, vilket jag inte är speciellt sugen på efter att ha haft migrän hela graviditeten.

Förlossningspallen satt jag på när jag krystade ut Henning. Den ogillade jag skarpt och vill aldrig sitta på igen.

Knästående i förlossningssängen. I den ställningen stod jag större delen av förlossningen med Liv. Det var en bra förlossningsställning tyckte jag och använder den gärna igen.

Värmda handdukar mot underlivet var också en hit.

Min största oro denna gång är att inte hinna få tag i någon som kan ta hand om Henning och Liv. Framför allt om det startar på en vardag när alla jobbar. Vi har några att ringa till, men som sagt, alla har också ett jobb att sköta.

Allt startade som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg på söndag 2014-01-26, dagen före BF. Klockan 19:30 när jag gick på toaletten fick jag en liten blödning, rött blod några gånger på pappret. Samtidigt som jag satt där fick jag en jättelång värk på säkert fem minuter som gjorde ganska ont. Därefter hade jag värkar som i början kom med mellan 8 och 16 minuters mellanrum, ganska oregelbundna. Ringde till Förlossningen och rådfrågade då man alltid ska ringa om man får en blödning. BM där trodde att det nog kunde vara på gång men att det skulle vara regelbundet och minst tre värkar på tio minuter, så Alvedon och värme var det hon kunde rekommendera så länge.

Under natten var värkarna glesare, ibland uppemot en timme mellan varje. Trodde det skulle avstanna, men när jag gick upp på morgonen så kom det igång tätare igen. Jag sov kanske en timme sammanlagt på hela natten. På morgonen kom även den satans huvudvärken och jag tänkte att nu skulle jag stoppa det i tid så att det inte blir migrän, så jag tog Imigran som jag fått utskrivet och det fick jag ångra. Jag fick ruskigt ont i kroppens slemhinnor, bl a i näsan och även i ändtarmen. Blev också illamående.

Värkarna var fortfarande under dagen på måndagen ganska glesa och oregelbundna, i snitt ungefär en var elfte minut med ganska stora variationer däremellan. Minns att jag tänkte att jag tyckte att det borde göra ondare. Alla hade ju sagt att ”du vet helt säkert när det är på riktigt, du känner stor skillnad”. Jag tyckte nog att det var som lite kraftigare förvärkar bara. Använde under hela dagen TENS-apparaten. Den gjorde egentligen inget mot smärtan, men det var skönt att vrida upp den på jättehög effekt så att det nästan gjorde ont där elektroderna satt. Då blev man lite distraherad i alla fall.

Vid 17-tiden på eftermiddagen gick slemproppen. Massvis av slem och en del brunt blod kom ut. Efter det blev värkarna ganska så mycket ondare och även lite tätare, men fortfarande oregelbundna. Det var sällan jag lyckades få in tre värkar på tio minuter. När klockan var kring 18:00 tyckte mannen att vi skulle ringa in till Förlossningen igen. BM som svarade sa att eftersom det inte var regelbundna värkar ännu och inte tre på tio minuter så skulle vi troligen få åka hem igen om vi kom in, men vi fick gärna komma på en kontroll om vi ville. Mannen ville och jag ville väl också, mest för hans skull. Men det hade även börjat trycka bakåt mot ändtarmen, så kanske hade jag någonstans i bakhuvudet att vi nog borde kolla i alla fall. På väg in var vi inställda på att åka hem och värkarna kom även mer sällan när jag satt där.

När vi kom in till Förlossningen sattes en CTG-kurva i några minuter och klockan 19:45 gynundersöktes jag. BM såg lite förvånad ut och sa att hon hade en glad överraskning; jag var öppen hela 8 cm! Wow, lite lätt chockade fick vi förflytta oss direkt till en förlossningssal. Jag fick lustgas och glömde helt bort TENS-apparaten. Kände mig hög vilket var skönt även om det inte hjälpte ett dugg mot smärtan och trycket som nu var ganska rejält. Vi kom såklart mitt i personalbytet. Den första BM vi hade skulle sätta en nål då jag skulle få antibiotika förebyggande då jag haft några UVI:er under graviditeten. Hon höll på ett bra tag men misslyckades så hälften av antibiotikan hamnade subkutant (under huden) istället för intravenöst. Sedan fick vi ny BM som lyckades bättre.

Klockan 21:05 undersöktes jag igen och var fortfarande öppen 8 cm. Klockan 21:40 gick fostervattnet. Det lät som ett ”poff” och jag kände hur något varmt sprutade ur mig och jag trodde först att jag sket ner både mig och alla andra. Undersöktes igen klockan 21:45 och då var jag öppen 10 cm. En skalpelektrod sattes. Hade hitintills stått lutad över en saccosäck i sängen. Nu fick jag lägga mig i sidoläge med benet i benstöd (mycket obekvämt). Fick sedan växla till andra sidan och tillslut fick jag förflytta mig ner till förlossningspallen.

Klockan 22:20 startade krystvärkarna. De kom inte så tätt men var otroligt kraftiga. Efter tre krystvärkar, klockan 22:36, säger det ”floff” och lilla Henning kom ut som ett skott hela han på en och samma värk. Han föddes 2014-01-27, på sin BF-dag.

Både mannen och jag var nog fortfarande lite chockade och förvånade att det gått så fort och att han redan var här. Kändes som att det helt plötsligt låg en arg, röd och nerbajsad (ja, för han bajsade precis innan han kom ut så både han och jag blev fulla med bajs) liten människa på min mage och det var väldigt svårt att ta in. Och jag minns också att jag var förvånad över att han var så liten. Jag hade ju legat i överkant med SF-måttet hela tiden och hade förväntat mig en medelstor bebis i alla fall. Lilla H var 47 cm lång och vägde 2875 gram. Så himla liten.

Min man var bättre än bäst under hela förlossningen. Han var nära mig hela tiden och gjorde allt för att underlätta och han förde min talan på ett bra sätt. Det var som om han visste vad jag tänkte. Vi kände oss verkligen sammansvetsade och hade ett jättebra teamwork vilket vi också fick beröm för av BM. Mannen var suverän helt enkelt. Det är så häftigt att vi fått vara med om detta tillsammans.

Vi känner oss båda nöjda både med förlossningen och med eftervården. Vi stannade på BB ända fram till torsdag förmiddag. Jag ville inte åka hem förrän jag kände att jag behärskade amningen och det fick jag mycket hjälp med. Tycker vi fick mycket bra vård och kommer troligen välja BB Stockholm igen om vi skulle få uppleva lyckan med ett syskon till H i framtiden.

Jag kommer berätta mer snart om hur vi har det nu efteråt. Men nu vaknar H som ligger bredvid mig i babynestet. Hungrig som alltid :-)