![[object Object]](https://nouwcdn.com/v308/u/861/1308861/650/201803122138031308861wx1986hy1986.jpg?width=375)
En plan och kostnader
Nu är cellprovet/biopsin tagen. Mensen var inga problem. Det verkar hänga på vilken doktor man kommer till och kanske lite beroende på hur mycket man blöder. Läkaren var jättebra och förklarade allt noggrant, ställde frågor och visade på en tv-skärm vad hon såg och vad hon gjorde. Jag såg själv vart cellförändringarna satt. Med mikroskop och blotta ögat såg det fortfarande ut som lätta cellförändringar. Vi får se vad resultatet på biopsin visar. Enligt den här läkaren som verkade mer seriös och noggrann än den förra jag var hos, så vill man ofta konisera bort även lätta cellförändringar om man haft dem länge. Mest för att man ska slippa gå på kontroller. Men nu kör vi på med IVF:erna. Skulle provet visa något värre än grad 1-förändringar så får vi ta ställning då.
Efter det läkarbesöket åkte vi vidare till stan och IVF-läkaren. Där gjorde vi upp en plan för syskonförsöket/IVF 3. Tyvärr hade han som förväntat inte fått svar på blodproverna ännu. Men vi planerade för att göra som vi gjorde när Henning blev till. Då körde vi korta protokollet och stimulerade med Gonal-F och med tillägg av Progynon för att hjälpa slemhinnan. Efter införandet blir det även Prednisolon, Fragmin och Trombyl. Redan nu ska jag börja äta extra D-vitamin. Vet inte om det egentligen hade någon betydelse, men det ska kunna öka chansen och jag åt det när Henning kom till. Dessutom ska vi denna gång göra LEI (Local Endometrial Injury) på CD 21. Med andra ord går man in med en tunn kateter och rispar livmoderslemhinnan i cykeln före IVF/FET. Så när mensen sedan kommer någon dryg vecka senare så kör vi igång med behandlingen.
Det enda tråkiga när vi var där var att det blivit en liten missuppfattning om priset. Eller, jag hade nog inte tagit reda på tillräckligt. När vi gjorde syskonförsöken där sist så fick vi betala landstingsavgiften trots att vi egentligen var privatpatienter. Jag tog för givet att vi skulle få fortsätta göra så. Men nu får vi även betala privat avgift där och i Falun, så det kommer bli mellan 13 000 och 19 500 kr till som vi inte hade räknat med. Så kostnaden blir 45 000kr (3-pack IVF-behandlingar) + 19 500 kr (besök distansläkaren) + 2200 kr (mediciner när frikortet går ut) + 1700 kr (LEI) = 68 400 kr. Sedan tillkommer även resekostnader samt inkomstbortfall när vi måste sjukanmäla oss (vid äggplock och insättning) och springa på läkarbesök. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det, men men, på något vis får det gå. Förhoppningsvis bryter vi tidigare trend och blir gravida fort och då kan vi komma undan med lite mindre. Jag fick alla mediciner till första behandlingen utskrivna redan nu eftersom mitt frikort går ut snart och som tur var träffade jag en mycket hjälpsam person på Apoteket som lät mig ta ut alla uttag på en gång. Så snart är väl hela kylen fylld med sprutor och skåpen fyllda med diverse piller.
Jag ska prova ett nytt tankesätt denna gång. Jag ska tro och tänka positivt. Det låter ju bra, enkelt och självklart men efter alla tidigare besvikelser är det inte så lätt som det kan verka. Men oftast, förutom första gången vi gjorde IVF, så har jag sett misslyckandet framför mig redan från början. Inbillat mig att det inte kommer göra lika ont inombords då. Om jag är beredd på besvikelsen. Men nog fan gör det ont ändå. Tror varken det gör mer eller mindre ont om jag försöker vara lite positiv längs vägen. Det blir som det blir ändå. Så om ni hör mig snacka/skriva om att nu är det kört eller nu kommer det säkert gå åt skogen så skäll lite på mig. För nu ska det banne mig gå bra. Den här gången SKA vi inte behöva kämpa lika länge.
Efter det läkarbesöket åkte vi vidare till stan och IVF-läkaren. Där gjorde vi upp en plan för syskonförsöket/IVF 3. Tyvärr hade han som förväntat inte fått svar på blodproverna ännu. Men vi planerade för att göra som vi gjorde när Henning blev till. Då körde vi korta protokollet och stimulerade med Gonal-F och med tillägg av Progynon för att hjälpa slemhinnan. Efter införandet blir det även Prednisolon, Fragmin och Trombyl. Redan nu ska jag börja äta extra D-vitamin. Vet inte om det egentligen hade någon betydelse, men det ska kunna öka chansen och jag åt det när Henning kom till. Dessutom ska vi denna gång göra LEI (Local Endometrial Injury) på CD 21. Med andra ord går man in med en tunn kateter och rispar livmoderslemhinnan i cykeln före IVF/FET. Så när mensen sedan kommer någon dryg vecka senare så kör vi igång med behandlingen.
Det enda tråkiga när vi var där var att det blivit en liten missuppfattning om priset. Eller, jag hade nog inte tagit reda på tillräckligt. När vi gjorde syskonförsöken där sist så fick vi betala landstingsavgiften trots att vi egentligen var privatpatienter. Jag tog för givet att vi skulle få fortsätta göra så. Men nu får vi även betala privat avgift där och i Falun, så det kommer bli mellan 13 000 och 19 500 kr till som vi inte hade räknat med. Så kostnaden blir 45 000kr (3-pack IVF-behandlingar) + 19 500 kr (besök distansläkaren) + 2200 kr (mediciner när frikortet går ut) + 1700 kr (LEI) = 68 400 kr. Sedan tillkommer även resekostnader samt inkomstbortfall när vi måste sjukanmäla oss (vid äggplock och insättning) och springa på läkarbesök. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det, men men, på något vis får det gå. Förhoppningsvis bryter vi tidigare trend och blir gravida fort och då kan vi komma undan med lite mindre. Jag fick alla mediciner till första behandlingen utskrivna redan nu eftersom mitt frikort går ut snart och som tur var träffade jag en mycket hjälpsam person på Apoteket som lät mig ta ut alla uttag på en gång. Så snart är väl hela kylen fylld med sprutor och skåpen fyllda med diverse piller.
Jag ska prova ett nytt tankesätt denna gång. Jag ska tro och tänka positivt. Det låter ju bra, enkelt och självklart men efter alla tidigare besvikelser är det inte så lätt som det kan verka. Men oftast, förutom första gången vi gjorde IVF, så har jag sett misslyckandet framför mig redan från början. Inbillat mig att det inte kommer göra lika ont inombords då. Om jag är beredd på besvikelsen. Men nog fan gör det ont ändå. Tror varken det gör mer eller mindre ont om jag försöker vara lite positiv längs vägen. Det blir som det blir ändå. Så om ni hör mig snacka/skriva om att nu är det kört eller nu kommer det säkert gå åt skogen så skäll lite på mig. För nu ska det banne mig gå bra. Den här gången SKA vi inte behöva kämpa lika länge.
