Igår var jag så less och ringde läkaren för att få sjukintyg som jag behöver från idag. Fick en tid idag på förmiddagen. Och gissa vad?! Jo, nu när jag vaknar känns det mycket bättre. Knappt svullen längre. Så himla typiskt. Men eftersom det varit lite varannan dag med måendet så åker jag dit ändå. Fortsätter jag må fint imorn är det ju bara åka och jobba ändå.

Alltså det är verkligen inte lätt att sova när man går på Prednisolon. Trots att jag tar hela dosen på morgonen så får liksom inte kroppen ro att sova och komma ner i varv. Känner mig helt slut i huvudet men kan ändå inte sova. Jag som alltid sover som en stock annars. UPPDATERING: Har varit hos läkaren nu. Är sjukskriven denna vecka och hela nästa. Endast lite vätska i buken idag men äggstockarna är stora, speciellt vänster som är gigantisk. Ordinerad VILA. En felaktig rörelse kan få äggstockarna att vrida sig vilket är ett akut och farligt tillstånd. Om jag blir gravid finns stor risk att det blir värre igen. Vilket får mig att redan nu tänka att jag kommer deppa ihop om två-tre dagar från nu om inget händer. Inte för att jag vill ha ont, men jag vill ju va gravid. Usch, avskyr dessa dagar.

Ruvardag 1. Idag är det mer svullet igen och gör ont i magen. Det har molt massvis i livmodertrakten inatt och nästan krampat i magen. Har varit lite trög i magen också och försökt gå på toa åtskilliga gånger inatt, har alltså inte sovit så mycket alls. Nu har det äntligen släppt och jag har skött magen några gånger i alla fall. Men det skaver sådär på insidan av buken och svider/moler i livmodern eller däromkring. Precis som det kändes sist jag var överstimulerad har jag lyckats läsa mig till i gamla inlägg. Det verkar vara lite varannan dag. Igår var det ju bättre och gjorde mindre ont. Idag värre igen. Tror jag måste ha sjukintyg imorgon om jag inte kan jobba då. Nu ligger jag hemma på soffan då det gör ont att röra sig. Mår illa av Pravidelen också. Känner mig lite less för stunden och önskar verkligen att det här kan föra något positivt med sig OCH att tiden går fort. Det är inte min grej att inte kunna jobba. Henning har drömt mardrömmar inatt också och har vaknat flera gånger om jätteledsen. Han hade en vakenperiod mitt i natten när han inte kunde somna om. Imorse var han lite röd i ögonen, hoppas han inte har en ögoninfektion på gång utan att det bara var den dåliga nattsömnen som syntes.

För några timmar sedan kom vi hem igen helt färdiga. Det tar på krafterna att sitta sex-sju timmar i bilen. Vi började morgonen med att lämna Henning hos faster och kusinerna. Han hade inte ens tid att säga hejdå. Vi kom fram till IVF-kliniken i Falun med 15 minuters marginal. Doktor Staffan frågade hur jag mådde och jag erkände att jag mådde bättre på fredagen än vad jag gjorde på lördagen. Magen svullnade nämligen upp igår igen och det liksom skavde på insidan av buken. Han sa att blodproverna ändå visat att det var okej. Han frågade både mannen och mig om vi verkligen var säkra på att vi ville ha två blastocyster (doktorn kunde inte ställa upp med barnvaktsservice). Vi sa ja, fast jag såg att mannen min svalde en extra gång och flackade lite med blicken. Sedan skrev vi på papper om att de skulle frysa de blastocyster som inte sattes in idag, fyra stycken, i fem år och därefter kasseras dem. Därefter var det upp i gynstolen som gällde och där mättes slemhinnan som jag oroat mig mest för till 8,5-9 mm, så bra för att vara jag. Ungefär där och då blev jag så himla glad och lättad att jag nästan kände mig hög. Pladdrade nog alldeles för mycket resten av besöket. Hade lite vätska i buken som syntes tydligt på ultraljudet. Två fina blastocyster fick flytta in och vi såg ett vitt sträck på skärmen. Den här gången kändes det ingenting. Efteråt tittade vi på bilder på våra nyinflyttade blastocyster och fick fråga lite frågor och så gick vi igenom medicinlistan. Embryoglue har använts som det alltid görs där vid långtidsodling. Den ena blastocysten hade redan "hatchat", alltså börjat kläckas, det såg jättehäftigt ut. Kände mig så himla positiv där och då, men då och då dyker den där elaka rösten upp i mitt inre och säger att såklart det inte går för det brukar det inte göra, sån tur har vi inte. Men men, nu är det ju inte så mycket att göra, bara stoppa i sig massa piller här och var och sprutor och hoppas på att tiden går fort. Jag ska fortsätta att ta Pravidel som jag fick mot överstimuleringen fram till TD. Prednisolonet ska dubblas från idag till 20 mg. Fragmin-sprutor varje kväll. Progynon och Lutinus tre gånger dagligen. Och jag kan väl erkänna här i bloggen att jag även tagit en Femanest vaginalt också, på eget bevåg, efter VUL 3 när slemhinnan endast var 6 mm. Vi fick även med oss filmen från när H blev till. Från att han endast var en befruktad äggcell till en färdig blastocyst som fick flytta in i mig. Så häftigt att se. Önskar så att det lyckas nu. Den här behandlingen blev verkligen en pärs på slutet. Känner oss inte jättesugna att göra om detta två gånger till. Nu ska vi se på Beck innan läggdags. TACK för alla lyckönskningar!