Istället för att bli bättre så vände det för H och hans feber började stiga igen. Igår morse var den uppe högre än på hela veckan, 40,1, så vi tyckte det var dags att kolla upp. Hostan höll dessutom i sig. Han har ju nästan inte ätit på hela veckan heller och vissa dagar även haft svårt att få i sig vätska. Så vi åkte in till Närakuten på Astrid Lindgren. Där blev han undersökt och lyssnad på, men inget konstigt kunde ses eller höras. Sänka togs och andningsfrekvensen räknades. Man försökte mäta syresättning, men ingen lyckades hålla fast honom tillräckligt länge för något resultat. H var inte alls medgörlig på något igår, det var "NEJ" på allt som skulle göras, vilket man ju kan förstå, så inget gick utan fasthållning och tårar.

Sänkan var i alla fall inom normalintervallet men andningsfrekvensen var för hög och eftersom han hade haft feber i åtta dagar, nu ökande, så ville de inte skicka hem oss. Tyvärr hade de inte mer resurser på Närakuten så vi skickades vidare över till vanliga Barnakuten. Där blev vi efter en stund skickade på röntgen då lunginflammation orsakad av mykoplasma kan synas på röntgen även om inte sänkan är förhöjd som den annars brukar vara vid annan lunginflammation. Efter ganska lång väntetid till röntgen var det äntligen vår tur. H nickade förstående när röntgensköterskan berättade hur det skulle gå till och sa absolut ja till att han skulle ligga ner etc, men när det var dags hördes ett illvrål och ytterligare en sköterska fick tillkallas för att hjälpa till att hålla fast honom.

Vi fick även lura i honom lite kortisontabletter så att andningen skulle bli lättare.

Efter ytterligare väntan fick vi svar på röntgen av lungorna. Den visade faktiskt på en lunginflammation på ena sidan. Vad man också sett som ett bifynd och som man inte brukar se på lungröntgen var en stor skugga som man tolkade som en förstorad mjälte. Det kan man ha om man har en infektion, men för att vara på den säkra sidan ville de ta fler blodprover för att se hela blodbilden sa de. Jag började genast oroa mig. Som tur var fick vi svar på proverna ganska fort och de var helt normala. Efter lite febernedsättande fick vi äntligen åka hem, efter sex timmar på akuten. Vi hade inte ätit någon mat på hela dagen så vi var helt slut och svinhungriga. Förutom H som sovit och feberyrat stora delar av dagen mellan alla undersökningar.

Kändes faktiskt otroligt skönt att de tog oss på allvar och inte bara skickade hem oss efter att svaret om låg sänka kommit. Så brukar det oftast vara. Både läkaren och sköterskan på barnakuten var jättebra. Speciellt sköterskan som förklarade allting hon skulle göra först för H och sedan för oss. Många personal vi träffat pratar bara med oss föräldrar och glömmer bort barnet. Även om han inte förstår allt, så tror jag det gör mycket för honom ändå, att få vara delaktig.

Så nu återstår "bara" det minst sagt knepiga att lura i honom antibiotikan. Igår funkade det efter mycket övertalning och mutor, men idag på morgonen var det tvär-nej. Så då får man helt enkelt luras. Nöden har inte ingen lag. Men det är inte helt lätt att dölja den där vita smörjan i vad som helst. Till slut kom jag att tänka på de där söta små fruktyogurtarna man köper i småförpackningar. De är dyra och fulla med massvis av socker, men när vi var hos morfar i vintras fick H äta sådana vid några tillfällen och var helt lycklig. Så jag åkte iväg och inhandlade ett helt gäng. Öppnade försiktigt lite av plasten och blandade ner antibiotikan utan att han såg. Sedan frågade jag om han ville ha, tog fram den ur kylen och öppnade när han såg på och han verkade inte känna av antibiotikan utan mumsade glatt i sig och sa "Mmmmmmm!". Tyvärr var han inte nöjd med en utan låg i en hög på golvet och storbölade och sa "ovia" som betyder "mera" på hans språk. Eftersom han knappt ätit något på över en vecka gav vi med oss. Det viktiga är dels att han får i sig medicinen och även att han får i sig något över huvud taget. Som läkaren på akuten sa, "glöm allt ni lärt er om kost, ge honom vad som helst som han vill ha, gärna med socker i så han får lite energi".

Stackarn är alldeles blek nu med insjukna ögon omringade av gråsvarta ringar efter den här veckan. Vi har aldrig sett honom så här nere förut. Så nu jäklar ska han bli frisk. Han får vara hemma med oss hela veckan nu och bara mysa och ha det bra. Mannen har ledigvecka och jag är ju sjukskriven. Nu gäller det för mamma och pappa att bli friska också. Hoppas det inte blir så mycket migrän denna vecka. Som tur var slapp jag det igår på sjukhuset. Imorse var den dock där igen, men jag lyckades få det att släppa efter ett tag.