Igår var vi på två ställen. Hos BM såg allt perfekt ut. Socker, SF-måttet, Hb, blodtryck och hjärtljud. Bebis ligger långt ner i bäckenet. Det fantastiska är att Hb-värdet gått upp till 131!! Helt otroligt, fattar inte hur. Från att ha legat och nosat på nedre gränsen för tillåtet värde större delen av graviditeten till att på bara några veckor gå från 106 till 131. Fantastiskt. Även blodtrycket var helt normalt, vilket det inte varit i tidigare graviditeter i vecka 37. Så nu ser allt mer perfekt ut än någonsin.
Direkt efter BM gick vi vidare och gjorde TUL. Även där såg det superbra. ut. Bebis följer sin kurva och väger nu cirka 2,7 kg. Om han blir fullgången beräknas han väga ungefär 3,3 kg. Vi får se om det stämmer och vad som händer, men just nu verkar allt som sagt hur bra som helst.
Den här gången har jag känt mig lugnare. Allt i kroppen (förutom den ständiga tröttheten) har känts bättre och mer harmoniskt nu. Det har verkligen varit skillnad på en IVF-graviditet och denna spontana. Hormonerna vi har i kroppen är så kraftfulla och kan verkligen ställa till det för oss, både fysiskt och psykiskt.
Dessutom är det skönt att slippa ha den ekonomiska pressen. När man gör IVF idag får man tre försök på sig. Om man inte lyckas på dessa tre försök för man betala ur egen ficka. För varje misslyckat försök (risken att inte lyckas varje gång är större än chansen att lyckas) blir pressen värre. Det är inte sunt någonstans. Men så har våra politiker bestämt.
Om man sedan har turen att lyckas och vill ha ett syskon till sitt barn får man bekosta det själv, från första försöket. Vi hade inte tillräckligt med pengar utan var tvungna att låna en del pengar för att försöka. Att låna pengar och inte veta om man kommer få något för dem mer än blod, svett och tårar är inte roligt över huvud taget. Men även detta har våra politiker bestämt, att kan man inte skaffa barn på traditionellt sätt (samlag) så har man bara rätt att få hjälpt att försöka få ett barn. Sedan kostar det. Alltså blir det också en klassfråga, och/eller en fråga om hur mycket av sin ekonomiska trygghet man är beredd att satsa.
När vi började bekosta våra behandlingar själv mådde jag otroligt dåligt psykiskt och kände mig otroligt pressad att lyckas. Som TUR var lyckades vi, för det är mycket som handlar om tur. Jag ångrar såklart inte att vi satsade och lånade, men jag önskar att reglerna kunde ändras och jag unnar få att gå igenom allt vi gjort. Samtidigt har det gjort oss som par starkare, har vi klarat detta kan vi klara allt. Och på ett sätt vill jag inte ha det ogjort, även om det fortfarande är jobbigt att tänka tillbaka på vissa sakar. Det går inte en dag utan att jag nypa mig i armen för att förstå att allt är verkligt. Vi fick våra mirakel tillslut.
