Idag var vi på BB Stockholm och träffade läkaren. Allt ser mycket bra ut just nu, så någon tidigare igångsättning är inte aktuellt om inte något ändrar sig. Tog ju blodprover hos BM i förrgår som var helt normala. Dock var trombocytvärdet ändå åt det låga hållet så jag kommer följas upp med flera provtagningar. Blodtrycket var även idag bra.

Så just nu är det planerat för nya blodprover och BM nästa vecka. Veckan efter BM igen och veckan därefter är det både BM, blodprover och nytt läkarbesök. Sedan är vi nästan i mål. OM det nu inte händer att förlossningen startar spontant innan dess. Jag hoppas på det sistnämnda såklart.

Idag har jag varit hungrig två gånger. Det är några veckor sedan jag var hungrig sist. Har ätit mest för att jag måste och har knappt varit sugen på något. Idag är jag förutom sugen på mat även sjukt sugen på semlor. Det var jag när jag väntade Henning också. Vi får se om jag får fatt i någon.

I helgen ska maken jobba. Det känns jäkligt tungt faktiskt. Jag har jätteont i korsryggen och orken finns inte och då får jag dåligt samvete när jag inte orkar göra det barnen vill. Jag orkar knappt med mig själv. Men men, bara att bita ihop.

Igår var vi på två ställen. Hos BM såg allt perfekt ut. Socker, SF-måttet, Hb, blodtryck och hjärtljud. Bebis ligger långt ner i bäckenet. Det fantastiska är att Hb-värdet gått upp till 131!! Helt otroligt, fattar inte hur. Från att ha legat och nosat på nedre gränsen för tillåtet värde större delen av graviditeten till att på bara några veckor gå från 106 till 131. Fantastiskt. Även blodtrycket var helt normalt, vilket det inte varit i tidigare graviditeter i vecka 37. Så nu ser allt mer perfekt ut än någonsin.

Direkt efter BM gick vi vidare och gjorde TUL. Även där såg det superbra. ut. Bebis följer sin kurva och väger nu cirka 2,7 kg. Om han blir fullgången beräknas han väga ungefär 3,3 kg. Vi får se om det stämmer och vad som händer, men just nu verkar allt som sagt hur bra som helst.

Den här gången har jag känt mig lugnare. Allt i kroppen (förutom den ständiga tröttheten) har känts bättre och mer harmoniskt nu. Det har verkligen varit skillnad på en IVF-graviditet och denna spontana. Hormonerna vi har i kroppen är så kraftfulla och kan verkligen ställa till det för oss, både fysiskt och psykiskt.

Dessutom är det skönt att slippa ha den ekonomiska pressen. När man gör IVF idag får man tre försök på sig. Om man inte lyckas på dessa tre försök för man betala ur egen ficka. För varje misslyckat försök (risken att inte lyckas varje gång är större än chansen att lyckas) blir pressen värre. Det är inte sunt någonstans. Men så har våra politiker bestämt. 

Om man sedan har turen att lyckas och vill ha ett syskon till sitt barn får man bekosta det själv, från första försöket. Vi hade inte tillräckligt med pengar utan var tvungna att låna en del pengar för att försöka. Att låna pengar och inte veta om man kommer få något för dem mer än blod, svett och tårar är inte roligt över huvud taget. Men även detta har våra politiker bestämt, att kan man inte skaffa barn på traditionellt sätt (samlag) så har man bara rätt att få hjälpt att försöka få ett barn. Sedan kostar det. Alltså blir det också en klassfråga, och/eller en fråga om hur mycket av sin ekonomiska trygghet man är beredd att satsa. 

När vi började bekosta våra behandlingar själv mådde jag otroligt dåligt psykiskt och kände mig otroligt pressad att lyckas. Som TUR var lyckades vi, för det är mycket som handlar om tur. Jag ångrar såklart inte att vi satsade och lånade, men jag önskar att reglerna kunde ändras och jag unnar få att gå igenom allt vi gjort. Samtidigt har det gjort oss som par starkare, har vi klarat detta kan vi klara allt. Och på ett sätt vill jag inte ha det ogjort, även om det fortfarande är jobbigt att tänka tillbaka på vissa sakar. Det går inte en dag utan att jag nypa mig i armen för att förstå att allt är verkligt. Vi fick våra mirakel tillslut. 

Jag är väldigt nöjd med mina två tidigare förlossningar. Båda har varit vaginala. Här kommer lite historia...

Den första förlossningen startade dagen före BF med värkar, en liten blödning och slemproppen som gick. Värkarna kändes men var hanterbara, kraftigare efter cirka ett dygn. När första dygnet med värkar gått åkte vi in för en koll. Då visade det sig att jag var 8 cm öppen och knappt tre timmar senare samt tre kraftfulla krystvärkar var vår knallröda, spinkiga, bajsande alldeles underbara unge ute.

När jag väntade dottern fick jag nio dagar efter BF väldigt plötsligt ont i magen. Ett ont som först kändes som kraftig magkatarr/sur mage, men som bara blev värre och det gjorde till och med ont att andas. Eftersom jag gått över tiden åkte vi in för en koll, men blodtryck och proteiner i urinen var förhöjt så vi fick inte åka hem. Ytterligare blodprover visade att jag drabbats av HELLP (akut allvarlig havandeskapsförgiftning). Efter massvis av prover sattes jag igång på förmiddagen efter. Förlossningen tog cirka fyra timmar. Jag lyckades föda vaginalt, men narkosen stod hela tiden beredda att göra ett snitt ifall jag skulle försämras för mycket. Förlossningen gick bra, men ett blodkärl i vagina brast på slutet och blödde kraftigt. Det gjorde fruktansvärt ont. Det blödde nämligen inte ut i vagina, utan inåt i vävnaden och tryckte bland annat på ändtarmen. Innan man kom på vad som gjorde ont fick jag massvis av morfin som absolut inte hjälpte ett dugg. Till sist blev det operation, men det gjorde ont ett par veckor efteråt tills kroppen tagit hand om allt blod som samlats i vävnaderna.

Det som hände på slutet av andra förlossningen var vad man kan kalla otur. Sådant kan hända, men HELLP gör en ju lättblödande och kan ha ökat risken. Är inte så värst orolig att det ska hända igen.

Nu - min tredje förlossning

Jag har inte hunnit tänka jättemycket på hur jag vill ha det. Misstänker att vi kommer prata om detta hos BM imorgon.

Mina tidigare förlossningar har jag endast haft lustgas som smärtlindring och det har funkat bra. Helst skulle jag vilja klara mig utan epidural även denna gång då man i sällsynta fall kan få kraftig huvudvärk som biverkning, vilket jag inte är speciellt sugen på efter att ha haft migrän hela graviditeten.

Förlossningspallen satt jag på när jag krystade ut Henning. Den ogillade jag skarpt och vill aldrig sitta på igen.

Knästående i förlossningssängen. I den ställningen stod jag större delen av förlossningen med Liv. Det var en bra förlossningsställning tyckte jag och använder den gärna igen.

Värmda handdukar mot underlivet var också en hit.

Min största oro denna gång är att inte hinna få tag i någon som kan ta hand om Henning och Liv. Framför allt om det startar på en vardag när alla jobbar. Vi har några att ringa till, men som sagt, alla har också ett jobb att sköta.