Hur går det för oss då? I måndags tog jag HCG-prov. Det var ganska lågt men inom gränsen för normalvärdet. Det var lägre än vad det var när jag väntade Henning. Eftersom jag inte hade några symtom i måndags kändes det bara som det var en bekräftelse på att HCG höll på att sjunka och att något var fel. Men den här veckan som gått har jag blivit tröttare och tröttare, börjat rapa lite igen och brösten känns aningen ömma när jag har bh på mig. Idag tog jag nytt HCG-prov och det hade faktiskt ökat. Fortfarande ett ganska lågt värde, men det har i alla fall gått åt rätt håll. Huvudvärk har jag idag också, kan ju vara ett tecken det med. Även ganska mycket molvärk har jag haft. Så hoppet finns där i alla fall. Nu är det bara en vecka och en dag till kvar till VUL. Bara att härda ut till dess. Förkyld har jag blivit också. Likaså mannen. H har kommit in i någon ny j*kla trotsperiod och ska vägra allt. Helt omöjlig är han. Hans goda morgonhumör är borta och det tar ungefär 20 minuters fullt slagsmål för att få på kläderna så vi kan gå till dagis. Så det är lite tufft här hemma just nu.

I helgen försvann i stort sett alla symtom. Halsbränna, uppstötningar, kissnödighet, molvärk och trötthet är i stort sett borta. Överstimuleringen har lagt sig. Det känns likadant varje dag nu trots att hormonerna borde stegras och snarare ge mer symtom. Jag har en otäck känsla av att det stannat av.